Balans i livet!

Till frukost idag fick jag vis SvD några råd från en 26-årig Accenture konsult om hur man får balans i livet. Det är jättesött. Jag känner igen mig till 100 procent. Veckor på hotell och någon sorts helgliv i sitt eget hem. Pojkevän på distans. Det var svårt att hinna få in alla tjejmiddagar, parmiddagar med alla spännande resor till fd kursare och kollegor världen över.

Så här 10 år senare inser jag vilka ocenaer av tid och flexibilitet jag faktiskt hade då. Det fanns ingen stress i att barn kunde bli sjuka eller att försenat plan fakstiskt innebar att jag inte hann till dagis innan stängning.

Balans i livet är viktigt i alla åldrar. Men svårt blir det faktiskt när det finns någon fler att bry sig om än sig själv och en lika upptagen respektive.

Mask och Champagne

Mitt i glöggtider så blev det ett glas champagne för att fira en god vän. En timma av härlig verklighetsflykt mellan jobbet och julstöket. Hem till godingarna medan mannen tog sin långa springtur för veckan.

Jag har precis fått av mig dräktkjolen (och inser att fodret är i trasor...undrar när det hände) när 6-åringen klagar på att det kliar i rumpan. En vag hågkomst av att det kan finnas något som heter springmask att kontrollera. Och jodå. Vita små sytrådar som rör på sig. Det är faktikiskt riktigt äckligt. Det är bara att bita ihop och hittar motmedel i medecinskåpet (det var inte så mycket efter bäst-före-datum) bada barnen, byta lakan och pyjamasar för hela familjen.

Sedan dags för kvällens PM läsning.

Ibland kör det ihop sig

Ibland är det komiskt att vara småbarnsmamma. Efter lunch igår var det uppenbart att hela eftermiddagens guldplanering skulle gå om intet. Det var min eftermiddag att hämta (ja, eftermiddag och eftermiddag jag hämtar ju aldrig före kvart i fem). Sedan skulle jag ta den korta promenaden hem för att ge barnen mat och sedan köra dem till badhuset där maken skulle möta och bada med lillkillen medan stortjejen går på simträning. Jag skulle få ha en härlig kväll med middag och konsert.

Men eftersom den här krisen vi lever i just nu stökar till det så gott som dagligen på mina marknader så hämtade jag barnen, körde dem till badhuset och tog tunnelbanan tillbaka till jobbet. Det tog exakt 75 minuter. Allt går. Och på tunnelbanan hann jag ju vända några mail på handdatorn. Perfekt. Till slut hann jag också med lite av konserten. Man får inte ge upp!

Var är dina barn

Ibland väljer jag att umgås med nätverket. Det kan innebära kvällar på krogen. Mina vänner tycker att det är lite konstigt. Men det bästa är att nätverket inte tycker det. Möjliligen är det för att många är bögar och/eller singlar, men i alla fall.

Utelivet kan te sig tomt och enbart en källa till bekräftelse. Men det kan också vara så att att män och kvinnor får inspiration från det bekymmerslösa livet utan barn och respektive. Hur som helst. Barnen är inte med. Men inspirationen är med hem.

Cool farmor

Satt i fredags på ett heldagsmöte med en intressant samling människor. Samt en lite kille på 4 år. Han lekte tålmoigt med sina riddare och ingen i mötet reagerade på att han var med. Hans farmor har i och för sig pondus. Flera män i 50års åldern kommenterade också till mig att det 80-talet var fler barn med på möten än det är nu. Att acceptansen var mycket större.

Jag skulle aldrig våga ha med mig barn till ett sådant möte. Men nu kanske jag kan tänka om.

Kvällsjogg

Efter några dar på resa var det dags för en springtur. Jag reser i och för sig alltid med skorna med mig för att kunna ta en halvtimma på hotellets löpband, men i måndagsmorse försov jag mig. Det måste ha varit de mörka gardinera och sängen utan nattliga små besökare som gjorde det.

Jag tycker det känns helt självklart att sticka ut vid 10-tiden en decemberkväll. De flesta vänner kategoriserar mig över hela skalan från sund till galen. Mamma tror att jag har mobilen med och något som skulle kunna likna ett vapen. I fall något skulle hända. Själv är jag övertygad om att ingenting händer. Sannolikheten att någon skulle överfalla en joggare i reflexväst mitt i stan känns som minimal. Ipod ja. Mobil aldrig.

Huckle

Jag har alltid bakat lussebullar med huckle på. Mormor hade det, mamma hade det och jag hade förståss ett. Nu sätter jag glatt på dottern ett huckle när det ska bakas. För idag stängde jag av taxamtern (varför tänker jag på minuter på samma sätt som en anorektiker tänker kalorier) efter lunch och hämtade barnen. Några schyssta förskolelärarkommentarer om att jag hade min "hämta-tidigt-dag-för-hösten", "njut-nu-barn". Jag bestämde mig för att inte bli arg. De är ändå Stockholms coolaste dagispersonal.

Klarade av bakandet med minimalt med lussebullsdeg i mobilen (förstår inte varför min hands-free alltid ligger långt bort när jag verkligen behöver den). Fintade bort barnen genom att använda mobilen som kamera för att samtidigt kunna kolla om jag hade fått några mail eller sms som var akuta.

Grannen såg mig i huckle och förkläde och höll på att svimma samtidigt som han grattulerade mannen till att ha en sådan husfru. Mannen undrade om det kommit en utomjording till köket som var väldigt lik hans fru.